MissförSTÅNDS
Under försommaren finns det mycket att läsa om giftiga växter, alltså för oss som håller på med hästar och ponnyer är det ju växter, giftiga för våra älsklingar det handlar om. Som vanligt funderar man på om det finns några giftigheter i våra hagar.
Hittade så några gula blommor i en hage, STÅNDS måste det vara, tänkte jag. Hjälp, de måste vi få bort.
Från jobbet ringde jag maken, som på fredagar, detta var en fredag, slutar vid lunchtid och bad honom att under eftermiddagen åka till Reftele Lantmannaförening och fråga om de hade något bekämpningsmedel mot stånds.
Stånds, eller Ragwort, som det heter i Storbritannien, är mycket giftigt och jag vet att i Wales plockar de upp dem för hand, med handskar på händerna och bränner hela plantan.
Hur som helst, snäll som han är, den gode maken, åker han till Lantmannaföreningen, där vi är kunder, för att be om hjälp och råd.
Han kliver in i affären, går fram till disken till den kvinnliga expediten Lotta och säger att:
- Frugan har skickat hit mig för att höra om ni har något bekämpningsmedel mot stånds.
Tystnad!
Sedan frustar Lotta att, det vet hon inget om och vänder sig om och ropar:
- Lasse, det här är något för dig. Sedan sveper hon snabbt runt hörnet och ut på lagret, vilt kämpande mot skrattattacken.
Lasse kommer fram till disken och förklarar smått generad, att stånds har han aldrig hört talas om, men är det ett ogräs, kanske Round Up kunde hjälpa. Maken som nu plockat fram bilden på stånds och visat för Lasse, säger lugnt.
- Jag ska fråga om det är någon annan som har stånds och höra hur de bekämpar det. Varvid han lämnar affären.
Tror dagen var räddad för personalen på Lantmannaföreningen i Reftele.
När jag ändå är inne på avdelningen missförstånd, måste jag berätta om ett sådant, när vi (ett gäng på 20 pers) var på Royal Welsh i Wales i somras.
En kväll på väg hem till vårt B&B, stannade vi till i Llandovery för att äta på puben, innan vi skiljdes åt för nattvilan. Efter det att vi avslutat vår middag, som för övrigt var mycket god, satt vi och småpratade lite. Plötsligt kommer den unge manlige servitören, böjer sig fram och säger:
- Are you finish(ed)?
Det sista d:et hörs inte alls. Varvid jag snabbt som tanken (är det relativt eller...?) svarar:
- No, we are from Sweden.
Av servitörens omedelbara ansiktsuttryck förstod jag att något var fel. Tänk, tänk, tänk...
Aha, det skulle varit ett uttalat d också och då blev det ju naturligtvis...
- Yes, we are.
När jag senare berättade detta i vår minibuss, var vi nästan tvungna att stanna, för vi skrattade alldeles hejdlöst och det ena gav det andra och vi hade fantastiskt roligt åt fler missförstånd.
Ett sådant drabbade maken, när vi var på mc-semester i Skottland, då en kille på däckverkstaden ville ha garanti och via mobiltelefon bad om:
- The number of your car(d)?
- I have no car. I have a motorcycle.
- But, I want the number of your car(d).
Maken svarar upprepade gånger:
- I have no car. I have a motorcycle.
Åt allt som hände runt detta missförstånd kan vi fortfarande skratta oss fördärvade, men det är en annan historia. Numret på plastkortet fick killen till sist i alla fall.
En styrelsemedlem i SWF får alltid visa benen, när hon köper whisky:
- I always have to show my leg when I buy whisky.
I det här landet köper man inte whisky hur som helst.
Samma styrelsemedlem har fler roliga bekanta.
En ville prova ett par skor i en affär och möjligtvis var de högklackade, eftersom hon frågade expediten:
- Can I trust them?
En annan behövde låna en pump, för att pumpa bakdäcket på cykeln:
- I would like to have som air in my back.
Det kanske var jobbigt att trampa, vad vet jag.
Är det förresten någon som vet vad flodhäst heter på engelska?
Vi försökte med River Horse en gång, men de förstod inte riktigt vad vi menade.
Hur som helst….. Ett gott skratt förlänger livet.
Ingela Johansson
(som inte längre är rädd för att göra bort sig, utan bjuder på det)
Skrivet 2008